ETT BAND BLIR TILL

Epoken Hurmio inleddes i januari 1982 i Vasa när peffanstuderande Roland Rantschukoff uppträdde tillsammans med kompisaarna Hovi, Häggdahl, Sandsten och Jacobson på en sits. Gruppen som kvällen till ära kallade sig "Viktor Hurmio ja Lihavien ystävät" spelade covers av Tuomari Nurmio. 

Första uppträdande i offentligheten skedde på SÖU-rock 1982, och tidningarna skrev bl.a. "Ännu är han ett solglasögonprytt frågetecken denne mystiske Hurmio, men vi blir allt fler som kräver att han träder fram...". Men istället förblev Hurmio "den mystiske", den finlandssvenska popvärldens mesta doldis. Till imagen hörde att neka pressen att nämna hans riktiga namn. Förutom hemlighetsmakeri blev den minst sagt hårt tyglade scenshowen ett varumärke för Viktor och hans Fetknoppar. Gruppens rörelseschema under de fyra åren kan man nedteckna på baksidan av ett halverat frimärke. 

Efter genombrottet blev det ett hektiskt turneliv i hela Svenskfinland. Publikrekord slogs på många tillställningar. Både radio och tv trånade efter att få dessa ynglingar som gäster i deras program. Otaliga äv även de spaltmillimetrar som den srivande pressen har tillägnat gruppen. 

1983 i samband med att LP:n "Viktor Hurmio och Fetknopparna", och att EP:n med samma namn utkom grasserade Hurmio-feber i hela Svenskfinland. Fansen tyckte att det var livat med en popidol i de egna hemknutarna. Plojknappar med texten "Viktor Hurmio är attraktivare än Victoria Principal" florerade bland diggarna, en fanclub inrättades i "grannkissonas" studielya vid Lärkan. Teckningar med plutande munnar och hjärtan, samt brev börjande "Kära hjärtekrossare" droppade med jämna mellanrum in geonm brevluckan. År -83 slutade Sandsten och ersattes av Toivari, och år -84 var det dags för Jacobson att hoppa av. 

Samtidigt som epoken Hurmio upphörde på SÖU-rock 27 juli 1986 gick även Hovis och Hurmios eget skivbolag Evitskog Records i graven. Många frågade sig varför valde de att lägga av. På dessa spörsmål meddelade stjärnan själv: "I den här skepnade har vi gett allt, vi vill sluta så länge vi är på topp." 

Sensmoralen är väl, oberoende om man betraktar Hurmio och Fetknopparna enbart som en plojgrej eller något annat, att de lyckats kommunicera med sin publik. Hurmio har berättat saker om sig själv, om sin hemby Evitskog i Kyrkslätt, och om Svenskfinland, och publiken har lyssnat oberoende om den suttit bänkad i Jungsborg i Karleby eller i Finlandia-huset i Helsingfors. 

Leif Sjöström